Spelar utseendet någon roll?
Jag har läst Timglaset av Karin Herou och undrar om utseendet spelar någon roll. Ja, helt klart när det kommer till framsidan på en bok! Det tycker de flesta eleverna som lånar på vårt skolbibliotek. Och jag också, får jag väl erkänna.
När jag såg den här boken som heter Timglaset så tänkte jag bara: Nej, det där är inget för mig. Men jag hade så fel. Den handlar om något väldigt ovanligt. I alla fall för böcker skrivna för 10-12-åringar. Jag gillade den och önskar att många läsare hittar och läser den. Det är en kapitelbok för mellanstadieåldern, ganska tunn och med svartvita bilder. Boken handlar om något så ovanligt som döden. Att dö och att vara död.
Jag ville veta vad elever på skolan säger om boken så jag frågade en klass i fyran och en i femman. Och mycket riktigt, 98 procent skulle inte välja Timglaset om de såg den i hyllan. De säger till exempel att den ser tråkig ut, inte verkar spännande, barnslig, har tråkiga färger, den är ful. Jag frågade även vad de trodde att boken handlade om och fick fantastiskt bra gissningar. Många fokuserade på timglaset och nyckeln som man kan se. ”Något om tiden, man måste hinna hitta något.”, ”De letar efter ett timglas”, ”Tiden tar slut, de försvinner i tiden eller reser i tiden”, ”Ett magiskt timglas”, ”Nyckeln och timglaset låser upp en annan värld”, ”Tre barn som måste lösa ett problem och de har bara en viss tid på sig”. Mycket av det barnen gissade stämmer, men ingen kunde ana sig till det där med att ett barn dör i boken. En bok om döden och vad som händer när man dör och är död är som sagt inte direkt vanligt. Jag gillar den här boken för den tar det lugnt och vardagligt med döende och död. Om det vore så här skulle ingen behöva vara rädd för att vara död. Möjligtvis lite orolig för vad man har på sig i dödsögonblicket.
Alba är jättesjuk i cancer och hennes kropp är så, så trött. Hon kan bara ligga i sin sjukhussäng och hennes mamma vakar vid hennes sida. Så kommer ett stort skönt mörker över Alba och ganska snart ett stark vitt ljus. Hon kommer till parentesen, vilket visar sig vara en mellanlandning innan man får passera till Andra sidan och riktigt vara död. I parentesen ska man lära sig vara död. Det finns en hel del att lära visar det sig. Men det visar sig att det kan begås misstag och personer som inte är redo för parentesen och Andra sidan har kommit dit ändå. Alba visar sig vara en sådan. Tillsammans med sina vänner försöker hon ta reda på hur hon ska komma tillbaka till livet igen. För hon har liv att leva kvar.
Timglaset är ingen sorglig bok. Det tycker jag däremot att boken Vitsippor och Pissråttor av Oskar Kroon och Hanna Klinthage är. Det är också en bok jag först valde bort på grund av hur framsidan ser ut och att titeln inte säger mig något om boken. Men den var jättesorglig och så fin, tycker jag. Är det bara för att jag är vuxen som jag tycker att den är så sorglig? De som gjort boken trodde det. Barn tycker nog att det mer handlar om att hämnas, sa de.
”Jag ska berätta om Krister. Min brorsa.”Jag ska berätta om Krister. Min brorsa. Jag ska berätta vad det var som hände den där vidriga vintern.”
Kaj älskar sin storebror Krister. Men många andra stör sig på honom. Krister kan så mycket, men han kan inte låtsas vara någon annan. Han kan bara vara sig själv. Och det borde ju var både bra och okej, men ibland kan det ställa till problem. Som med den där Sacke, till exempel. Sacke och hans anhang mobbar Krister så att det skär i hjärtat. Krister vill absolut inte att någon ska få veta det, då blir det bara ännu värre. Till slut kan Kaj inte längre se på. Han måste göra något. Han måste rädda Krister. Kaj och hans bästis Naima planerar en hämnd. Det är bara det att allt går så fruktansvärt fel. Det blir riktigt, riktigt farligt för Krister.
/Annika
Fjärilshjärta
Moa Backe Åstot släppte ungdomsboken Himlabrand för två år sedan, en väldigt fin debutbok som du kan läsa om i ett blogginlägg från i somras. Fjärilshjärta är hennes andra bok, och den fångar precis som Himlabrand precis den där känslan av hur det är att vara ung och osäker på sin identitet.
I boken får vi följa Vilde, som precis ska fylla fjorton år. Hon funderar mycket på sin samiska identitet, och om hon verkligen är same på riktigt. Hennes pappa är inte same, och hon har inga renar. Hon kan ju inte ens prata samiska och inte har hon en kolt heller. Hennes morfar (áddjá) är hennes bästa vän och hennes band in i det samiska. Hon bestämmer sig för att hon måste lära sig språket och att Áddjá ska hjälpa henne.
Då händer det som inte får hända, hennes älskade áddjás hjärta orkar inte slå mer. På begravningen träffar hon Samuel, som tydligen kände hennes áddjá väl. Kanske att han kan vara den som hjälper henne med samiskan. Han har det som Vilde saknar, språket, kolten och renarna. Frågan är bara hur hon ska få honom att hjälpa henne?
Fjärilshjärta är skriven på ett sätt som känns, med ett språk som griper tag i en. Moa Backe Åstot är otroligt bra på att skildra tonåringars perspektiv på ett sätt som känns äkta, och som får mig som läsare att känna igen mig i hur jag upplevde mina tonår. Jag hoppas att hon kommer fortsätta att skriva för den här målgruppen, om och om igen!
De små detaljerna träffar rätt i Mitt liv som king
Det här är en bok för alla de där killarna som smyger omkring i skolbiblioteket och inte riktigt vet vad de vill läsa. Det har författaren Annelis Johansson själv sagt, enligt förlaget Opal. Och visst stämmer det. “Mitt liv som king” passar så bra för den lite motvilliga läsaren, men också för många andra. För det är en riktigt charmig bok som på blott 91 sidor och med många fina illustrationer av Levente Peterffy skildrar en alldeles vanlig mellanstadiekilles alldeles vanliga liv.
Det skulle kunna vara lite trist läsning, för vardagen i mellanstadiet är väl inte alltid hejdundrande rolig och dramatisk. Men Annelis Johansson hittar de där små detaljerna som gör både huvudkaraktären och historien fin och levande.
I korta kapitel skildras bland annat nervositeten inför en muntlig presentation som till slut genomförs på ett sätt som överraskar även huvudkaraktären själv. I ett annat kapitel går farfar plötsligt bort, och det är så fint berättat hur huvudpersonen lite utifrån betraktar en far i sorg och hur han närmar sig den tidigare så frånvarande döden.
Och så kommer våren, och med den kärleken: “När det börjar bli vår är det ganska lätt att bli kär. Det beror på hormonerna, har jag hört. Eller om det var fotosyntesen. Min storasyster är snart i puberteten. Då kommer hon att börja kasta en massa saker på mig och bry sig mer om killar och smink. Det stod det i alla fall i en grej jag läste i hemliga lådan på bibblan.”
Ja, charmigt är det som sagt, och när första kärleken kommer in i huvudpersonens liv beskrivs det på ett sätt som får en att själv minnas hur det var.
Så, föräldrar, lärare och skolbibliotekarier: om ni möter en vilsen ungdom som inte hittar rätta boken, då ska ni sticka “Mitt liv som king” i händerna på honom eller henne.
Boken är utgiven av bokförlaget Opal.
Trädet vid vägens slut och Labyrinten vid världens ände
Will och hans familj är på väg hem efter att ha firat jul i sin fjällstuga, när allt går fel. En älg kliver ut framför bilen och allt blir svart. Will vaknar upp utanför bilen och ser sin familj gråta medan någon lastas in i en ambulans. Chockad inser han att denne någon är han själv! Men hur är det ens möjligt? Medan Will försöker lista ut vad som pågår blir han anfallen. Det ser ut som en liten flicka, men beter sig mer som ett blodtörstigt monster. Som tur är blir Will räddad, och räddaren är ingen mindre än hjälten i boken som han läst precis innan olyckan. Den här dagen blir bara konstigare och konstigare.
Hans räddare förklarar att han är Wills beskyddare som bara ser ut som Wills favoritfigur, den enögde bågskytten Sam. Will är nämligen en själ som måste återförenas med sin kropp. För att göra det måste de ta sig till livets träd. Men färden dit är lång och farlig, vilket Will snart får lära sig den hårda vägen.
Under sin resa stöter Will och Sam på en annan själ som försöker ta sig till livets träd. Hon heter Charlie och även hon har en beskyddare till sin hjälp. De bestämmer sig för att hjälpas åt, men de måste skynda sig innan tiden rinner ut.
Will och Charlie är två väldigt olikapersoner, som tvingas att samarbeta för att nå samma mål. Samtidigt lär de sig mer om varandra och om sig själva. Det här är en spännande berättelse full av tvära vändningar med intressanta karaktärer och platser. Historien är uppdelad i två böcker där handlingen i den andra boken börjar direkt när den första slutar. Båda böckerna är ganska korta och lättlästa.
Trevlig läsning!
Trädet vid världens slut och Labyrinten vid världens ände av Daniel Edfeldt. Förlag: B Wahlströms. Omslag: Mats Minnhagen & Rebecka Neumann
Mitt namn är Firekeeper
I den här boken får vi följa Daunis Fontaine som bor på gränsen mellan USA och Canada. Trots att hennes pappa var urinvånare räknas hon inte som stammedlem på grund av sitt blandade ursprung, något som har påverkat hur hon uppfattas både av sig själv och andra i hennes närhet. Efter att hennes morbror hastigt dött och hennes mormor fått en stroke av beskedet har hon också tvingats ge upp sina planer på att börja college i en annan stad. Istället måste hon stanna hemma och ta hand om sin mamma, som inte har tagit dessa händelser väl. Daunes har också slutat spela hockey, men har fortfarande intresset kvar. Hon är särskilt intresserad av den nya hockeyspelaren Jamie, den enda ljusglimten i hennes annars trista tillvaro. Men vem är han egentligen och är det något som han döljer?
Daunis hade ställt in sig på en deprimerande och tråkig collegetid på hemorten. För nu måste det väl ändå vara slut på tragedier? Hon kunde inte ha mer fel. Daunis blir vittne till ett mord och dras in i en FBI-utredning som verkar ha ett samband med hennes morbrors död. Kan hon ta reda på sanningen innan fler dör? Läs och ta reda på det.
Den här boken är både en deckare och kärleksroman som dessutom är full av information om amerikanska urinvånare, både deras historia och hur de lever idag. Den är alltså både spännande och lärorik. Ett riktigt guldkorn med andra ord.
Ovanligt bra om ovanlig kärlek
Hundar och katter beskrivs ofta som varandras motsatser och visst ligger det något i det. Två arter så olika att de inte kan förstå varandra och därför inte heller kan tåla varandra. Hur är det med bror och syster då? Ja, likadant ibland. Huvudpersonerna i Per Nilssons ”Som hund som katt” är inte biologiska syskon. Nej, de är ju inte syskon alls egentligen. Bara två tonåringar som tvingas in under samma tak för att deras föräldrar fattat tycke för varandra, men konstellationen påminner tillräckligt mycket om en syskonrelation för att en passionerad kärlek ska bli komplicerad. Pinsam. Tabubelagd.
Jag gillar när författare inte väjer för svåra ämnen. Unga har ett lika stort behov av att möta livets lite mer komplicerade frågor som vuxna och Per Nilsson gör ett riktigt bra jobb (som vanligt). Redan från de första sidorna är jag fast. Denna lilla nätta bok på 120 sidor är så stor. Vad rymmer den? Sorg, psykisk ohälsa, relationer, kärlek, religion – allt beskrivet med ett enkelt och rakt språk och i ett perfekt tempo.
Efterlängtad avslutning
Jag har tidigare bloggat om både Mizeria och uppföljaren Lowkey av Melody Farshin. Båda hyllade böcker om tvillingarna Aisha och Ali som växer upp i en svensk förort. Nu har den sista delen, 100K, kommit och eftersom jag tyckte så mycket om de första två, var jag ju tvungen att läsa denna också.
Jag ska erkänna att jag var lite skeptisk dock. Hur mycket förortsslag, mörk humor och samtidstragedi orkar man läsa egentligen? Kan det verkligen bli bra en gång till? Och ja det kan ju det. Farshin gör det. Hon tar avstamp i tidigare berättelse, men för oss vidare utan att det blir tjatigt och jag skrattar och skakar på huvudet om vartannat. Denna gång får vi, förutom Aisha och Ali, även följa Dollar. Nördkillen vars enda vän blir mördad på gatan. Vilken väg ska Dollar välja nu? Fortsätta vara en, nu alldeles ensam, spinkig och fjunläppad nörd eller en välbyggd shuno som de andra grabbarna visar respekt? Gatans val är enkelt.
100K är, precis som Lowkey, fristående, men jag rekommenderar ändå att du börjar med Mizeria om du inte läst den. Framförallt för att du kommer vilja läsa Lowkey och 100K efteråt.
Varm och sorglig ungdomsbok
Livs liv är kantat av svårigheter. Ensam har hon egentligen alltid varit, men nu mer än någonsin. Det började med att hennes mamma gick bort och att hennes pappa, till följd av det, drabbades av en sådan djup depression att han inte längre kunde ta hand om Liv. Hon tvingades flytta till sin storasyster som motvilligt tog emot henne. Nu bor Liv i en ny stad i sin systers garderob och är ”den nya tjejen på skolan”. När Liv tvingas gå på en fest bara för att hennes syster ska få lite ensamtid med sin pojkvän, råkar skolans mest populära kille misstagskyssa henne. Som om inte den sociala katastrofen med det vore nog (den mest populära killen är ju förstås också ihop med den mest populära tjejen) så visar det sig att han även har Corona och Liv får sättas i karantän i sin systers lägenhet. En sen kväll bankar det plötsligt på dörren och det är början på en speciell relation.
Berätta tre saker är en varm, rolig och sorglig berättelse om kärlek, ensamhet och det där som kallas livet. Varning för sträckläsning, fniss och kanske en och annan tår!
Evighetens hus – Flykten
Utgiven av B. Wahlströms Bokförlag
Mika, som är 13 år, bor tillsammans med sin mamma Charlotta i deras hus, sedan en tid tillbaka bor även mammans nya kille och hans son i huset. Inte helt smärtfritt alla gånger. Speciellt Mika tycker att det är tufft att ha andra personer boendes i deras hus, när egentligen hennes pappa skulle ha varit med dem. Sorgen och saknaden efter pappan är enorm, och chocken var total när han dog efter en tids sjukdom.
I ett försök att få ihop dem till en familj och göra något gemensamt så bokar de vuxna en resa till Irland, vilket blir en början på upplevelser som ingen av dem hade väntat sig.
För många, många år sedan, innan Mika var född, så var Charlotta på Irland tillsammans med Mikas pappa. Under den resan var hon med om en händelse som ger genklang även i nutid, och fotot som togs på plats, tar hon fram då och då för att titta på, och funderar och grunnar på vad det var som egentligen hände när de stod framför just det här huset på Irland?
”Stenhuset är gammalt och fallfärdigt. På trappan står en kvinna i trasig klänning. Hon bär ett litet barn och runt henne klänger fler. Hon ser på mig. När våra blickar möts vet jag. Kvinnan på trappan är jag” , säger mamma. (citat från boken)
När nu Mika och övriga i familjen ska åka till Irland så är tanken att de ska försöka hitta huset – om det står kvar – och se om de kan få fram mer information om huset och vilka som bott där. Hur kommer det sig att Mikas mamma blev så otroligt påverkad av det som hände på Irland för så många år sedan? Och varför väcker det så starka känslor i Mika när hon tittar på fotot som togs på huset för länge sedan?
Den här boken kan jag verkligen rekommendera, och längst bak i boken kan man läsa mer ingående om: Den stora svälten – the Great Famine – an Gorta Mór på 1800-talet. Väldigt intressant och något som jag kommer att läsa mer om.
Evighetens hus – Flykten bygger på verkliga, oförklarliga händelser som hände författaren sommaren 1985!
Hur häftigt är inte det?! Vi har sådan tur att det i mars 2022 kommer att ges ut en fortsättning. Jag längtar efter att få läsa den och få veta fortsättningen på den här fascinerande berättelsen!
Skuggan i stallet
Hur väljer Du ut vilken bok Du vill läsa? Är det framsidan som lockar? Eller går du mest på texten på baksidan? Kanske både fram- och baksida? Föredrar du att få tips av andra i din närhet? Eller av olika bokbloggar? Har du tips om andra sätt att bestämma vilken bok Du vill läsa?
När jag fick se framsidan på boken jag ska tipsa om i det här inlägget så var det framsidan som jag blev så förtjust i, både vad det föreställer och färgerna. Jag drogs till omslaget på en gång!
Då var det bara att börja läsa!
Nu skulle jag vilja tipsa er om en kort, intensiv och även sorglig bok, väl värd att läsa.
Den heter Skuggan i stallet och är skriven av Katarina Genar.
Den handlar om Fatima som rider på en ridskola. Hon står i stallet för att göra iordning hästen som hon ska rida på sin ridlektion. (Vet du hur mycket det är att fixa med innan man kan börja rida? Borsta, rykta, kratsa hovarna, sadla, tränsa… och inte att förglömma, hjälmen ska på!)
Plötsligt hör Fatima att någon sjunger lite lågt längre in i stallet. Så konstigt, var det inte bara hon och hästarna som var i stallet? De andra i ridgruppen hade väl inte hunnit dit än?! Vem kan det då vara?
Ska Fatima våga gå och se efter vem det möjligen kan vara, om det verkligen var någon som sjöng? Eller har hon misstagit sig helt?
Läs, läs, läs! Och kanske gråter du som jag efter att ha läst boken.
Om Du vill veta mer om Katarina Genar, så har du, i slutet av boken, fyra frågor att ta del av. Mycket intressant läsning!
Creative Commons
Bubblan i bibblan by Katrineholms bibliotek är licensierat under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell 3.0 Unported Licens.
Bubblan i bibblan 