Archive by Author | Evelina

Sveriges kusligaste gymnasium

I drygt 100 år var Norra Latin på Norrmalm i Stockholm ett pampigt läroverk/gymnasium. På 80-talet gick de sista klasserna ut och skolan omvandlades till konferenslokal. Men i Sara Bergmark Elfgrens roman är Norra Latin fortfarande ett gymnasium och det ruvar på en hemlighet.

På Norra Latin finns Sveriges bästa teaterprogram. Dit söker både Tamar och Clea. Konkurrensen är stenhård och ett omfattande inträdesprov krävs. Tamar är nervös, men lyckas på något sätt hitta fokus och håller en övertygande monolog. Även Clea kommer in. Inte helt överraskande då hon redan har gjort sig ett namn som barnskådespelerska och dessutom har en mamma med fast anställning på Dramaten.

I den nybildade klassen finns också Tim. Han och Clea känner varandra sedan tidigare och även Tim är redan något av en kändis, eftersom han är son till en av Sveriges mest kända manliga skådespelare.

Eleverna i den nya klassen hittar snabbt sina roller och hierarkin utkristalliseras – med Clea och Tim i toppen. Tamar, som har lämnat både vänner och familj hemma i Östersund, känner sig ensam och malplacerad. Vad gör hon ens här?

Den anrika skolan Norra Latin har sin egen myt. Det berättas om en händelse som skedde på 40-talet när skolan fortfarande var pojkskola. En teaterföreställning spelades i aulan och under slutmonologen beter sig eleven Erling Jensen märkligt. Plötsligt dör en av lärarna som sitter i publiken. Ingen har sett Erling sedan dess, men det sägs att han fortfarande finns kvar på skolan. En eftermiddag när Tamar är ensam i skolan hör hon någon som viskar på henne…

Sara Bergmark Elfgren vet vad hon gör. Hon är en skicklig berättare och den som gillade Cirkeln, borde även gilla den här. Norra Latin är en fängslande roman som skickligt blandar ungdomars sociala vardag med det övernaturliga. Läs och rys.

Fängslande och trovärdig ungdomsbok

17-åriga Bill föddes som Bella. Hans föräldrar vägrar acceptera att de har en son, och inte en dotter, och Bill är inte välkommen hem förrän han har ”tagit sitt förnuft till fånga”. Men hur stor sorgen och ensamheten än är, måste Bill vara sann mot sig själv och därför är han hellre ensam och hemlös än låtsas vara någon han inte är. Bill vill inget hellre än att få genomgå en könskorrigering så att han fullt ut kan få bli Bill och innan den är genomförd vill han bara kallas Kung B.

En dag sitter plötsligt Queen O i det källarförråd som Kung B bor i. Hon har dykt upp från ingenstans och sitter och läser Illiaden. Hon är precis som han – fast tvärtom. Det är kärlek vid första ögonkastet.

Kung B och Queen O stöttar, lyfter och bär varandra på det sätt som bara någon som går igenom samma sak kan göra. Tillsammans kämpar de för livet – mot hemlösheten, drogberoendet och sorgen över att inte accepteras för vilka de är. Ändå går de inte riktigt igenom samma sak. Queen O saknar nämligen uppehållstillstånd.

Om vi bara kunde byta kroppar med varandra är en fängslande och trovärdig bok om kärlek, identitet och drömmar.

Alla är ledsna nuförtiden

12-åriga Bianca är ohanterlig. Eller det är i alla fall vad hennes pappa och hans nya flickvän säger. Biancas mamma säger att Bianca är en tjej som ”man behöver en bruksanvisning för att förstå”. Och vad säger Bianca själv? Inte så mycket, men hon tänker och känner desto mer.

Under en eftermiddag får vi följa familjen genom Biancas ögon. Den kalla mamman, den frånvarande pappan, den sjuka brodern – och så Bianca. Var kommer hon egentligen in i det här?

Bart Moyeart fick årets ALMA-pris, Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne, med motiveringen: ”Bart Moeyaerts förtätade och musikaliska språk vibrerar av undertryckta känslor och outtalade önskningar. Med filmisk närvaro gestaltar han ögonblick där relationer ställs på sin spets samtidigt som berättelsernas komplexitet pekar på vägar vidare. Bart Moeyaerts självlysande författarskap understryker att böcker för barn och unga har en självklar plats i världslitteraturen.”

Trots sina få sidor, sitt enkla språk och korta kapitel är Alla är ledsna nuförtiden en bok som hinner säga mycket. En tankvärd och lite sorglig bok som kräver att läsarna vill läsa mellan raderna!

En ungdomsbok som har allt – nästan

Det är nu exakt fem dagar och 14 timmar sedan jag läste de sista raderna i Johan Ehns senaste bok Hästpojkarna och jag kommer på mig själv med att fortfarande gå runt med en saknad i kroppen. Ganska gott betyg, va?

I Hästpojkarna får vi följa två parallella berättelser, något jag inte brukar gilla, men köper rakt av i detta fall. Kanske för att man direkt förstår att de två berättelserna egentligen är en och samma – bara åtskilda av tid.

2014 har nittonåriga Anton nyss tagit studenten och bor i en liten etta i Stockholm. Han är upp över öronen förälskad i den äldre och världsvane Peter och hoppas att han snart vågar kalla honom sin pojkvän. Anton har fått jobb inom hemtjänsten och möter där den snart hundraårige Alexander Kovac som bara kommunicerar genom att dunka sin käpp i golvet. Hans vackra lägenhet står i princip oanvänd då Alexander barrikaderat sig i köket. När Anton städar hemma hos Alexander hittar han några gulnade foton på två pojkar och Anton blir genast nyfiken på vilka de är – och kanske framförallt på vilken relation de har till varandra.

I 1920-talets Tjeckoslovakien växer de föräldralösa pojkarna Sasha och Janek upp på ett barnhem. De är olika. Sasha är street smart och vältalig, medan Janek är tyst och oberäknelig, men de finns där för varandra som ingen annan. När Janek blir bestraffad rymmer de och tas snart upp av en kringfarande cirkus. Den tar dem med ut i världen och slutligen hamnar de i Berlin. Det har hunnit bli 30-tal och Berlin håller på att förändras. Snart tar nazisterna makten.

Det är något magiskt och djupt suggestivt med Hästpojkarna. Akrobatkonsterna, cirkuslivet, hästhovarna i manegen, glittret i Moulin Rouge, de rökfyllda klubbarna i Berlin och så förstås kärleken, kärleken! Ja, Hästpojkarna är nog en bok som har allt. Kärlek, spänning, glitter och svett, historia, politik, sex, brutalitet – och så en massa hästar. Det enda som saknas är väl det övernaturliga och det är jag glad för. Verkligheten är på både gott och ont fullt tillräcklig. Läs!