Arkiv | Folktro RSS for this section

Jack har förlorat allt

Jack är tillbaka, i den andra boken i fjärde serien om den minst sagt annorlunda pojken. ”Dödskallar i domkyrkan” är bokens titel. Serien heter Legenden om Jack. Alla som har läst första delen, “Gastar i Göteborg”, vet att författaren Martin Olczaks historia nu har lämnat Stockholm och utspelas på olika håll i Sverige.  

Den första delen utspelades alltså i Göteborg, och när vi nu träffar Jack igen är han kvar där. Men den härliga återföreningen med föräldrarna och födelsen av Jacks lillasyster Ebba är nu bara ett fint minne. Han är helt ensam i världen efter att både hans familj, moster Betty och vätten Rurik har blivit bortrövade.  

I stället vandrar han förtvivlat omkring med en barnvagn där det ligger en gapig liten trollunge som heter Nåni. Hon är en bortbyting som han egentligen inte vill ha med att göra, men hon envisas med att kalla sig hans lillasyster. Jack vandrar planlöst utan att ha någonstans att ta vägen. Men som vanligt är äventyret, och hjälpen, inte långt borta. Jack luktar sig till tomtegröt mitt ute i skogen och letar sig fram till en tomtegömma i en nedlagd bensinmack. Gårdstomtarna tror inte först på att han är den Jack Nilsson, men snart lovar de att hjälpa honom att hitta familjen. Det blir början på ett hisnande äventyr som tar Jack och Nåni till Uppsala domkyrka där riktigt läskiga saker händer. Och kanske får vi rent av träffa självaste vetenskapsmannen Carl von Linné? 

Det här är en härlig fortsättning på Legenden om Jack. Boken har mycket humor och Anna Sandlers fina bilder på tomtar och troll och allt som händer är både roliga och för berättelsen framåt. Ingen som har läst de tidigare böckerna lär bli besviken på Dödskallar i domkyrkan. 

En väktares bekännelser

Jag tycker En väktares bekännelser har en sjukt tråkig framsida. Tycker dessutom titeln är intetsägande. Hade inte mitt Instagram-flöde uppmanat, tvivlar jag på att jag plockat upp den. Tur då att det finns tipsare på socialamedier!

Stockholm är fullproppat med tomtar, troll, vättar och älvor. De kallas rådare och allt som oftast lever de i fred och harmoni med människorna. Kanske mest för att människor inte ser dem alls, och det är tack vare väktare. Tilda är väktare, liksom hennes mormor och just nu har Tilda fulla ansvaret för Stockholms rådare eftersom mormor är i Norrland och bråkar med jättarna där. Mormor anser det vara en Plikt! Tilda lutar dock åt att vara väktare är lika med ett otacksamt jobb med noll betalning. Särskilt nu när hon ska sköta allt. Plus gå i skolan! Och i skolan finns bästisen som börjar surna till över Tildas undvikande svar och beteende. Där finns också Hakim med ögon som gör Tilda knäsvag, men även himla Natta. Natta som är graciös och vacker och Hakims vackra ögon tittar på allt för ofta.

Sen börjar barn försvinna. Och skolans källare blir invaderad av jordvättar och mormor slutar svara i telefonen. Livet som väktare alltså! Inte lätt!

Jag gillade den här boken mycket. Den var underhållande och full av bra detaljer som förklarar exempelvis varför rådare verkar föredra storstäder. En väktares bekännelser är helt enkelt väldigt bra fantasy (eller kanske magisk realism?) och jag tycker att det är extra kul att läsa om en stad jag besöker på regelbunden basis.

/Karolina

 

hostlov

Just nu håller de som bäst på och pysslar i Bubblan. Många barn har kommit, men hinner man inte idag får man en ny chans imorgon. Mellan 11 och 15 i Bubblan kan du göra piffiga dödskallar och vika pappersblommor inför Dia de muertos. Allt för att hedra livet och döden. Kom och pynta vårt vackra altare!

img_2131

Dessutom blir det Läslovs-inspiration! Klockan 15.00 får den som vill, tips på bra böcker av Lisa, Veronica och Marie.

Välkomna till en fylld lovdag på kulturhuset Ängeln.

/Annika

Bästa fantasyboken på länge!

Bloggare överallt höjer Odinsbarn till skyarna och det gör de rätt i! Denna bok är fantastisk! Helt underbar! En lysande blandning av författarens helt egna idéer tillsammans med inslag av nordisk mytologi.

Inledningen är dramatisk. En man har hittat ett spädbarn ute i snön. Vid korpringarna och hans misstankar bekräftas när han klär av barnet. Det har ingen svans! Det är ett odinsbarn, en menskr, rötan! Thorrald, som mannen heter, tar fram sin kniv vänner flickan på mage och karvar söder hennes rygg.

”Om någon frågar så är det vargen som tagit svansen din. Hör du det? Vargen!”

Hon slöt ögonen. Plötsligt blev han rädd att han gett henne för mycket sömnhätta. Han lade örat mot bröstet på henne. Lyssnade så att hon andades ordentligt. Inte för att han visste vad som var ordentligt när det gällde ett missfoster.

Ödesbarn. Du kommer att bli min död.

Thorrald lät henne ligga kvar på bordet. Han drog pälsen tätare omkring sig och gick ut i stormen. Som en vettskrämd kärring tyckte han att han såg saker röra sig mellan de frusna granarna. Men det var ingen där. Inga Skuggor. Ingen ond bråd död som väntade runt hörnet. Inte än.

Femton år senare är Hirka en ganska vild ung kvinna vars far, Thorrald, lärt henne det mesta om örter. De har flyttat från plats till plats större delen av hennes uppväxt och nu väntar Riten. Något Hirka gruvar sig fruktansvärt för eftersom hon inte kan Famna. Hon är alltså jordblind, något som är mycket pinsamt, men hennes far är obegripligt nog beredd att fly till Korphem (Korphem är en upprorisk provins som ännu inte underkastat sig Rådet och Siaren) för att hon ska undkomma Riten.

Hirka får, så klart, reda på sin bakgrund och det förändrar naturligtvis hela hennes värld. Hon är främmande. Hon hör inte till. Men frågan är om hon ändå inte har en viktig roll att spela för ymsättlingarna.

Åh vad jag tycker om den här boken! Helgjuten. Jag har inte en enda invändning eller anmärkning. Den är superbra. Läs!

Eftersom Odinsbarn är första delen är slutet typ; ”NOOOO”, men det finns en avslutning även om jag vill läsa fortsättningen nu, nu, nu.

I alla fall höjde DN boken till skyarna och bloggen Boktjuven har listat en del som skrivit om Odinsbarn.

/Karolina

Bestar

Läskiga veckor

Det oförklarliga har alltid behövt ges en förklaring. I folktron har det därför berättats om de mest skräckinjagande varelser som förklaringen bakom märkvärdiga fenomen och händelser. Även om de flesta av oss nuförtiden tvivlar på deras existens fortsätter de att skrämma och roa oss i böcker och på film. För att inte tala om dataspelen där det vimlar av fantasifullt groteska bestar. Det är nåt med det rysansvärda som fascinerar oss människor.

bestar-mot-myternas-djurEn bok där du kan läsa om många av de mytologiska kreaturen är Bestar av Jan Jäger och Tor Jäger. Alla bestar är förvisso inte ruskiga, men  till exempel Ammit skulle då skrämma mig från vettet om jag presenterades för henne. Ammit har sitt ursprung i egyptisk mytologi. Hon har en krokodils huvud, ett lejons framkropp och en flodhästs bakdel och är sisådär fyra meter lång. Ammit kallas också Benätaren, De dödas slukare och Ätaren av hjärtan. Föreställ dig den besten!

Karolina gillade deras förra bok. Vill du läsa om den klickar du här.

/Annika