Skrivarverkstan

Idag är det dags för den sista berättelsen skriven av en deltagare på Skrivarverkstan.IMG_2929

Dagens berättelse är skriven av Kiwifruktan!

 

 

 

Labyrint

– Spring, Theo! ropade Alma till mig. Vi sprang i den mörka korridoren, Alma först och jag sen. Hon sa att jag skulle följa efter henne, men det var svårt att se var hon sprang i de mörka, vindlande gångarna. Plötsligt öppnade Alma en mörk trädörr, och jag följde efter.

Jag slog upp dörren och möttes av en förvånande syn, Alma var inte där! Rummet var fyllt med besynnerliga saker, det var lågt i tak och överallt stod grejer. Golvet var täckt av randiga mattor och en lampa stod i ena hörnet. När jag gick närmare såg jag att lampfoten föreställde en elefant. Jag gick ännu närmare och la min hand på elefantens huvud, och precis då öppnade den ögonen. Jag skrek till och hoppade bakåt.

– Tyst! väste den levande lampfoten. ”Det” kanske hör oss, ”Det” kanske får tag på oss!

– ”Det”? viskade jag undrande. Vilket ”Det”?

– Det du springer ifrån, det som följer dig genom de mörka gångarna såklart, svarade lampfoten.

– Okej… Du vet möjligtvis inte vart min kompis är? Hon är lång och har grönt hår, du kan inte ha missat henne. Hon sprang in alldeles nyss här, men hon försvann innan jag kom in…

– Nepp, avbröt lampfoten.

– Nepp, vad? Jag lovar att jag såg henne springa in för två minuter sen.

– Ingen har varit i just detta rum på ettusen sjuhundrasextiotre år och femton dagar.

– Men…

– I dessa korridorer finns miljoner och åter miljoner rum. Öppnar du en dörr är det inte säkert att du kommer till samma plats ögonblicket efter. Din vän är borta, och det kan ta hundra och åter hundra dagar att hitta henne. Jag kommer ihåg en gång, för åttahundraarton år sedan…

– Tack för din hjälp, kära lampfot. Jag borde nog fortsätta leta nu, sa jag och tog tag i handtaget på dörren.

– Okej! Men ta det lugnt ute i mörkret, så att ”Det” inte tar dig!

Jag tackade den elefantformade lampfoten för tipset och steg ut genom dörren. Eller snarare, steg in. För bakom dörren fanns inte längre den mörka korridoren, framför mig såg jag… Ett stort, stort rum med trägolv. När jag vände mig om fanns dörren inte kvar, istället fanns där stora träpelare i ett mönster, likt ett jättelikt galler. Jag såg åt alla olika håll, och överallt fanns gallret. Bortom gallret fanns inget alls, bara vitt. Jag gick närmare gallret och insåg att jag var fast i en jättelik bur! Men vad var det för mening med att ha en bur, när jag kunde springa ut mellan gallret? I min jakt på Alma tänkte jag att det var bäst att fortsätta leta, så jag sprang mot gallret. När jag kom till burens kant, insåg jag att det inte fanns någonting under. Buren svävade i tomma intet. Men det var för sent, jag hade redan kommit över kanten och jag föll. Och föll… Och föll i vad som kändes som en evighet. Efter ett tag byttes det vita ingetinget ut till en mörkare nyans, och tillslut var allt omkring mig nattsvart. Tills jag plötsligt slog i botten och omslöts av totalt mörker.

– Man över bord! Man över bord!

Hörseln kom krypande tillbaka, och efterhand även synen. Jag var våt, eftersom att det mörka hårda jag slagit i var ett svart hav. Som tur var hade en liten båt åkt förbi samtidigt som jag föll i, och på så sätt slapp jag drunkna. Fiskarna som fått upp mig på deras båt lade en filt om mina axlar.

– Men kära nån, lever du pojk?

Jag hostade till och spottade ut vatten på däcket.

– Lever gör jag, men inte mycket mer.

Jag frågade fiskarna vart jag hade kommit den här gången, och de förklarade att de seglade på ett hav inuti ett flaskskepp. Vid det här laget var jag inte ens förvånad. Fiskarna lovade att de skulle slänga av mig vid flaskhalsens öppning, och sen skrattade de, högt.

– Men vaddå? Kan ni inte släppa av mig vid öppningen?

De båda fiskarna kollade på varann, och så sa den ene:

– Visst kan vi släppa av dig där, saken är bara den, att vi seglat inuti denna flaska i sexhundrasjuttiotre år, och inte kommit till flaskans öppning. Så bered dig på en lång båtfärd!

Jag tittade besviket på fiskarna, men insåg att jag helt enkelt var tvungen att gilla läget. Jag gick med på att hjälpa fiskarna att dra upp nät, så fort jag torkat. Vi jobbade länge med näten, men trots det blev himlen aldrig ljusare, i flaskan rådde evigt mörker. Men så efter att vi sovit några timmar, gick vi upp för att dra upp de stora krabbtinorna ur vattnet. Och det var då jag såg det, ett starkt ljussken från flaskskeppshavets botten.

– Hallå! Hallå, kolla här! Ser ni?

Fiskarna kom fram till mig. De såg ner i vattnet, men skakade på huvudena.

– Fortsätt jobba nu, pojk! sa de.

Men jag brydde mig inte om vad de sa, jag var övertygad om att Alma var där, någonstans på bottnen.  Fiskarna vände sig bort för en sekund, och det var då jag gjorde det.

Plums! Plask!

Ljudet av ett öronbedövande tryck kom från de oändliga vattenmassorna som omgav mig. Jag hade slängt mig ut från båten, kastat mig ur tryggheten. Dykt ner mot det lysande havet. Jag behövde inte ta många simtag innan jag var framme vid ljusets källa, och förvånande nog hade det en fast form. Jag slog huvudet i det, undrade om jag slagit i flaskans botten, men insåg snabbt att så var inte fallet.

– …kommer ihåg en gång, för åttahundraarton år sedan… nämen hej igen!

Jag tittade upp från de randiga mattorna jag låg på, och insåg att ljuset jag simmat in i, var ljuset från en lampa. Och att dess elefantformade lampfot hade tilltalat mig. Jag lyfte på huvudet för att se lampfoten bättre, och märkte då vem den pratat med när jag simmat in i den. En lång, svartklädd, grönhårig person.

– Alma! ropade jag och hoppade upp från golvet.

– Shh! sa lampfoten. ”Det” kanske hör oss!

– Åh, Alma, jag har saknat dig så! sa jag och omfamnade henne. Och hej igen lampfot, lade jag till.

– Var har du varit någonstans? Du är ju helt blöt! undrade Alma.

– Lång historia, sa jag och satte mig ned på en hög med böcker. Alma lyfte en tunn matta från golvet, och lade den om mina blöta axlar.

– Berätta, uppmanade hon.

– Okej, sa jag. Det började med att vi sprang i en mörk korridor, och sen öppnade du en dörr. Jag följde efter men du var liksom borta. Då träffade jag lampfoten…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: